torsdag 1 juni 2017

innan Big Bang

Ibland (utan att tycka synd om mig själv) funderar jag över varför detta drabbar mig? Varför jag känner så mycket ångest? Varför jag fick panikångestdiagnos 2010 och varför jag inte kan leva ett normalt liv utan mediciner. Jag har alltid velat vara normal, jag har alltid strävat till att vara det. När jag gick in i väggen på vårvintern och fick ångesten från helvetet insåg jag att jag kanske måste äta mediciner för att kunna upprätthålla ett något sånär normalt liv.

Utifrån sett kanske man inte tror att jag har så mycket bekymmer, jag verkar nog ganska normal och social. Jag är en social person, jag behöver sociala sammanhang i mitt liv för att fungera. Det är socialt liv som driver mig framåt, som får mig att gå upp om morgnarna, också de morgnar som jag helst skulle dra täcket lite högre upp ovan öronen och bara strunta i den här jäkla skitvärlden. Också de morgnarna stiger jag upp, för eller senare.


Jag trivs bra med mina vänner och mitt sociala liv, men eftersom jag är en Högsensitiv person kan det sociala livet också emellertid göra mig mycket, mycket trött. Såsom den här veckan. Jag är mycket mycket trött, men jag vill också vara tillgänglig och social. Det blir liksom en krock.

Lite som när jag ibland kan känna mig ypperligt ensam medan jag andra gånger bara vill få vara ifred. Det är så två olika ytterligheter med att leva som HSP.
MEN: jag försöker se de goda sidorna och tänka på alla bra karaktärsdrag det ger mig att vara en Highly Sensitive Person.

Nu hann jag reda glömma bort varför jag var så ledsen och egentligen började skriva detta inlägg. Det var nog för att jag undrade, varför endel drabbas mer av ångest och andra mindre, en del inte alls.

Ibland är jag avundsjuk på de som aldrig känt ångest, aldrig känt att nu är det slut. Jag har alltid velat förstå dem, vad de gör för att inte ha ångest, vad är annorlunda i deras liv? Kanske min ångest är ett test från ovan (jag är inte religiös) och klarar jag detta test och kan åldras med värdighet så får jag kanske veta hemligheten om vad som fanns före Big Bang.

torsdag 25 maj 2017

Snubbar suger

Trasslade in mig på instagramkontot Snubbarsuger som egentligen bara tar upp konkreta exempel på hur en del snubbar beter sig fult i det här samhället. Vad de skriver och hur de tycks tänka, hur de reagerar på ett Nej osv. Jag blev en aningen förbannad eftersom jag själv har flera exempel på hur dåligt behandlad en kan bli, inte bara av främlingar utan personer man har ett förhållande med etc. Känns som att det är något fel på mig med tanke på hur mycket sexuella trakasserier jag varit med om trots min unga ålder.

Det enda felet med mig är att jag är så jävla blåögd och tänker gott om alla. I min bubbla kan jag bara inte tänka mig att någon bara skulle röra mig på grund av att han har ett sjukt beteende och bara vill ha sex. Och bokstavligen tar det utan mitt samtycke.

Den största händelsen gällande sexuella trakasserier i mitt liv hände för ett drygt år sedan. Jag var under denna period i ett distansförhållande. Jag gick aspackad hem från krogen. Jag har inte långt hem men jag gick antagligen ensam eller skiljdes åt från mina vänner innan jag gick hemåt mot mitt håll. Jag har ett svagt minne av att jag spytt i sängen, men det var inte min egen säng. Sen har jag vaknat naken i ett badkar med en man. Han hånskrattade och sade att vi hade haft sex och att jag spytt ner hans säng. VEM ÄR SÅ FUCKIN' IDIOT ATT DEN KNASAR NÅN SOM ÄR I SÅNT TILLSTÅND???

Jag hade ytterst illa att vara efter denna händelse och sade åt min dåvarande pojkvän att jag varit otrogen för att säga våldtagen gjorde alltför ont. Jag tog all skuld på mig. Även om jag är 99,9% säker på att jag inte samtyckte till sex den där natten. Jag hade ju pojkvän, varför skulle jag velat ha sex med en annan? Jag har haft svårt att deala med denna händelse. Som tur gick jag i terapi då ännu och jag öppnade mig om denna händelse för min psykoterapeut. Vi behandlade detta ganska ytligt eftersom jag helst ville glömma och det gjorde så ont. Men händelsen (det lilla jag kommer ihåg, främst hånskrattet) spelades ofta upp i minnet då jag var berusad. En gång pratade jag i fyllan om detta med en ytlig bekant (tänkte att det kanske känns bättre om det inte är någon nära till mig) och hans svar var "Fan ja hoppas bara att du inte hittar på, de sku vara sjukt!!" - Ett tydligt exempel på vad samhället lärt endel av oss "hon ångrade sexet följande dag, därför skyller hon på våldtäkt".

Jag vet ju idag att detta inte var mitt fel. Hänt är hänt, jag har gråtit tillräckligt. Nu går jag vidare.

En gång blev jag våldtagen av personen jag hade förhållande med. Jag hade fått ett vaccin i överarmen och hade jätteont i hela armen. Jag nekade och sade att jag varken ville eller orkade. Jag sade nej flera gånger. Till sist tryckte han bara in den och höll på tills "det var klart" han tittade åt sidan hela tiden för han ville inte se när jag låg där och grät.

Under mitt första myndiga år var det någon som bakifrån klämde om mitt bröst när jag stod lutad mot bardisken. Det gjorde ordentligt ont.

En manlig, avlägsen släkting, som alltid tar mig på rumpan då han vill kramas på kalas. Det är äckligt och jag tycker han förtjänar en käftsmäll. Ibland går jag och tänker att jag kommer att skratta på hans begravning. Han har också pussat mig då jag var barn. Jag var rädd och jag minns att där inte fanns andra vuxna. Jag visar det inte utåt för att behålla friden men innerst inne hatar jag honom lite.

En gammal man på krogen som slätade mig på midjan tills jag argt vände mig om och frågade "med vilken rätt gör du det där?!" Han höjde armarna som att "jag är oskyldig" och sade förlåt. Och mumlade något om att han inte trodde jag var en sån surpuppa.

Jag har nog rätt att vara så jävla mycket surpuppa som jag vill. Fast jag skulle vara en euforisk jävel hade jag nog inte låtit honom ta på mig sådär endå!

Ajjoo, inte direkt sexuell trakassering men ett ganska humoristiskt exempel på hur vrickat det här samhället ser ut att vara är när min ex påstod att jag inte kan gå ut på krogen och dansa för att "DU HAR JU MENS!" Jag bara "JÅÅ DET FLÖDAR SÅ DE KOMMER BLI ÖVERSVÄMNING O DU ÄR JU INTE SIMKUNNIG VA?!"

Jag hoppas verkligen jag kommer hitta en vettig och bra karl. Jag har liksom inte så mycket hopp att gå på just nu.

Btw. följ snubbarsuger på instagram!



måndag 22 maj 2017

Glass

Idag åt jag en glass. Det ställde till ett krig inombords. Jag är trött. Jag vill ge bort mitt dåliga samvete åt någon som behöver det.

söndag 21 maj 2017

ensamhetskänslan

Att vara 26 år och singel är nästan mer undantag än regel i min umgängeskrets. 3 av mina närmaste vänner är gifta. Mina närmaste vänner har en partner eller bor ihop med en. 3 av mina närmaste vänner bor i Sverige, 2 i Åbo, 2 i Vasa. Mina närmaste vänner är alla utspridda lite här och där. Jag har nog några nära här också. <3

 Jag är inte avundsjuk eller bitter, jag klarar mig men stundvis känner jag mig otroligt gammal. Och ensam.
Jag är en social person och jag träffar mina vänner relativt ofta. Jag älskar att dansa och nu då zumban på MBI slutat för året så har jag ingenstans att gå och dansa förutom till nattklubben. Jag har ingen som följer med mig. Känns som att jag måste tjata in mig i något gäng att få följa med - för man går inte ut ensam och står som en enstöring i nåt hörn och trycker.

På krogen umgås jag med personer som är mycket yngre än mej som jag egentligen inte har så mycket gemensamt med. Men de gillar att dansa och för dem är det okej att jag är med. Fast jag har jätteroligt känns det ändå lite ledsamt att det är så. Att alla i min omgivning är så bekväma med livet och inte vill gå ut. Jag har ingen att dela mitt brinnande intresse för dans med.

För att inte tala om allt som hänt under det senaste året. De som har gått bakom ryggen, svikit mig, lurat och ljugit. Det känns som att allt fler inte förtjänar min tillit.


 När det äntligen verkade som att jag skulle träffa någon vettig fick han plötsligt besked om arbete (2-3 månader) på annan ort ca 200 kilometer härifrån. Man ba FML.

Men jag är en fix tjej. En fix tjej klarar sig alltid. 


Hur skall jag gå till väga?
Hur hittar jag fler vänner med liknande intressen? Som kanske är i samma livssituation som jag själv?
Jag får sån otrolig lust att flytta härifrån, jag vet att det inte skulle lösa mina problem, eller kanske, vem vet? Men det känns mer som en tillfällig lösning.

 Skulle det inte vara för min underbara klass på vuxenstudierna skulle jag gett upp och flyttat bort härifrån. Dock kommer sommaren emot och skolan tar slut, rutinerna ändrar igen.

Ensamhetskänslan är svår.


fredag 31 mars 2017

Underbaraste

Känner mig så lyckligt lottad som har den bästa familjen med de mest underbaraste syskonen!

Dom bryr sig.


måndag 20 mars 2017

När man fuckat upp (ur?) totalt

Det var inte första gången.
Det var sista gången.
Alkoholens och min väg skiljs åt här i detta nu.

Jag är ledsen över att det gick så långt. Men om man är ledsen av att skiljas från en fiende så är det inte sunt längre, eller va?

Jag tror det kommer bli svårt, för alkohol finns så nära inpå mig i samhället. Tänk om dom tycker jag är tråkig som inte dricker?

Säg inte "men ett glas skadar väl ingenting? Och inte två heller för den delen!" för det är just det det gör. Jag kan inte dricka ett glas här eller där. Det är allt eller ingenting. Jag dricker för att bli full, inte för att njuta av smaken av ett glas vitt vin.


 Mina gånger att bli så full så ja knappt vet vad jag själv heter är förbi. Ingen förstår hur en så lugn person som jag kan bli så rasande och våldsam av alkohol.

Jag skäms.

Ett glas vin till maten? Skämtar du! En hel flaska skall det vara!

För mindre än ett år sen hade jag och alkoholen paus. Mitt mål var 100 dagar. Efter 60 dagar tog jag en "paus ifrån pausen". Sen fortsatte jag 30 dagar till sen tog pausen slut helt och hållet. Jag klarade inte av att vara 100 dagar i ett streck utan alkohol.

Efter en tråkig händelse (för femte gången), är det nu dags, att jag avstår alkohol helt och hållet. Det passar inte mig. Det finns bättre sätt att slappna av, jag måste bara finna dem.

Den som påstår "men vännen, du har ju inga alkoholproblem" vet inte vad den pratar om. Nej, jag är inte alkoholist, men jag har problem ändå. Ni vet inte hur jag tänkt kring alkohol, orsakerna till att intaga den eller vilka motiveringar jag haft. Häromdagen svettades jag av stress för att hinna med och festa och supa. Jag blir så exalterad vid tanken att  bli avslappnad och berusad så jag darrar av spänning!

När jag berättade om helgens händelse och mina tankar kring alkohol idag åt mamma så insåg jag hur sjukt det lät. Jag vill inte göra mig till ett offer eller få det att låta värre än det är. Men det är illa nog. Att människor (vänner, bekanta, ytligt bekanta osv) är och har varit oroliga och förvånade över hur det kan flippa totalt för mig på fyllan skrämmer mig. Jag är skrämd av mig själv. Jag vill inte bli ett monster utan kontroll eller självbehärskning.

Jag behärskar inte alkohol.

Jag säger upp kontraktet med alkohol för gott.

There has to be other ways to feel free.

tisdag 7 mars 2017

life update

I'm alive.

Jag vandrar i dimma. Ser bara några meter framför mig.
Att dimman skingras är bara ett hopp jag har. Men visst kommer den att göra det?

Det känns som att det gör så ont inuti trots att medicinen bedövar mina känslor. Jag ligger på mittenstrecket utan att känna glädjetoppar. Jag är mest bara ledsen. Av alla känslor i världens känner jag mig mest bara ledsen. Till vilken nytta? Jag vet inte.

 Jag får hjärtklappning när jag tänker på saker som stressar mig. Även fast jag bara ligger ner i sängen och tänker "jag BORDE...."

Så jag måste ta det lite bananas.