fredag 8 december 2017

Turbulent

Ångesten gnager inifrån. Ibland orkar jag inte hålla emot och låter den komma ut. Då gråter jag i timtal. Detta är värsta tiden på året för mig för ångesten kryper fram allt oftare och tär allt djupare. Jag skulle helst krypa ner under täcket och bara isolera mig från omvärlden men jag vet att motsatsen är bästa medicinen mot ångest. Att sysselsätta hjärnan så att tankarna inte tränger sig igenom.

Mitt humör är lika turbulent som den finländska vintern.

Ofta, ja ofta, tänker jag på hur lätt det var att rymma från ångesten genom alkohol. Hur jag kunde fly från alla tankar och KÄNNA MIG AVSLAPPNAD då jag var full. Jag saknar det. Det är jättejobbigt att ha beslutat sig för att aldrig mer dricka då alkohol är en nödlösning till tunga ångestsskov.

Det är jobbit med en vardag som varierar så kraftigt, att från att ha känt mig lyckligast i världen bara ligger på soffan och gråter för att leva gör ont.

Det här måendet började i princip då Dammenbrister-kampanjen slog igenom. Det hade kanske börjat oavsett... Jag var så engagerad i den och i allas berättelser och mina egna berättelser att jag inte kunde tänka på annat på flera dar. Jag var lättad av allt stöd jag kunde se i gruppen men jag var djupt ledsen över att alla sår revs upp igen.

Jag vet att detta bara är en fas och att den går över.

söndag 29 oktober 2017

Jag har inte "tillräckligt" med problem

Jag har inte tillräckligt med problem för att få gå till hvc och prata en gång i veckan. Vilket jag tror jag skulle behöva. Måste jag nu skaffa mig flera problem alltså?

Låt mig vila

Jag är trött, låt mig vila.

6e eller 7e veckan på raken med konstant underliggande stress.
Alltid då och då bryter jag ihop för att sedan orka kämpa en bit vidare.
Det som stressar mig mest är ekonomin.
Jag vill bara vara ledig. Så länge jag har möjlighet (som studerande vill säga). Jag älskar att jobba och det är det som driver mig framåt men nu jobbar jag för att jag måste, inte eventuellt för att jag gillar det. Jag måste jobba för att klara av vardagen ekonomiskt.

Fuck alla jävla system som jag faller igenom. Fuck det här satans samhället. Just Fuck it.



lördag 14 oktober 2017

stressad as fuck

Som rubriken säger. Stressad as fuck. Har i drygt en månad gått omkring med olika starka stressymptom såsom svettningar, hjärtklappning, orkeslöshet, domningar i olika kroppsdelar, styva leder. Jag har även ätit lots and lots of candy en gång i veckan i flera veckors tid. Salmiak och choklad har lett mig in i en ond cirkel :(

En bra sak är dock att jag försöker satsa på sånt som ger mig energi, umgås med personer som ger energi och inte bara tar den.

Jag saknar att dansa. Jag borde under våren anmäla mig till en kurs i modern dans. Förut dansade jag mycket på nattklubb/krog men mina jämnåriga vänner har inget intresse av att gå ut och dansa på veckosluten. Det känns som om någonting saknas i mitt liv och det är dansen.

Jag har varit nykter i 24 veckor, snart ett halvt år. Mitt allmäntillstånd är betydligt bättre nog nu tack vare att jag slutade med alkohol. Mindre ångest, mindre tråkiga minnen. Då jag var full ploppade ofta minnen eller fragment från våldtäkten upp i mitt minne och jag blev så himla ledsen. Nu har jag kommit över den något sånär.

Idag skrev jag en dikt, den var inte direkt positiv men det var en dikt i alla fall. Det är säkert över ett år sedan jag skrev dikter senast?!

torsdag 31 augusti 2017

Knaprig bacon

Jag sitter här och äter aningen för knaprigt stekt bacon och tänker tillbaka på det jag fick höra i måndags.

Trots att jag försöker undvika att kalla min livsstilförändring och "diet" någonting och trots att jag stått stilla i vikt sedan mars i år så får jag fortsättningsvis höra saker om mig. "Det är är väl inte lågkolhydrat..." etc. Jag är så trött på sånt! SLUTA ANTASTA MIG.

Senast i måndags var det en familjebekant som sade "Du håller ju på att försvinna du!" Jag skrattade bara o svarade "det behöver du inte oroa dig för, det står stilla nu."

MEN. Dilemmat är ju mina tidigare ätstörningar. Tankarna kring ätstörningen härjade med mig i ett skede av min viktresa så till den grad att jag trodde att de skulle förgöra mig.

Men eftersom det är en del av min personliga historia och utveckling så finns det ju alltid där.

Skulle jag vara sjuk och sikta på att bli smalast skulle en sådan där kommentar vara ganska förödande. Det skulle peppa mig till att fortsätta.
När jag var ätstörd var det ju sådana här kommentarer som gödde mig. De fick mig inte att stanna upp.

Nu är jag frisk och mina tankar handlar inte om att bli smalast. De handlar om att upprätthålla ett gott liv och bli en bättre människa med en frisk kropp.

Men akta er för vad ni säger!

 You know my face, not my story. You see my body not my history!

Jag undrar om vår familjebekant har fel i synen eller i huvudet. 

måndag 21 augusti 2017

Det finaste

Det finaste någon sagt till mig nyligen är Det är så lätt att tycka om dig.

Åh jag smälte.


fredag 11 augusti 2017

ringdans med en introvert

En av dom dummaste grejerna med lågstadieundervisningen är ju de obligatoriska ringdanserna och övningarna till dem inför julfesten.

När jag nu 15 år senare tänker tillbaka på det så minns jag hur det kändes då och hur mycket jag hatade det. Jag mådde illa och hade handsvett samt en underliggande panik som bultade i bröstkorgen. Jag ville bara lägga mig ner och dö där och då. Jag ville bli sjuk och slippa vara med. Jag ville inte hålla två personer, som jag inte hade en aning om vem de var, i händerna. Det är nog därför som jag än i denna dag avskyr pardans! All annan sorts dans älskar jag medan dans där man skall hålla i eller röra en annan person ger mig ångest.

Alltid på fester önskar jag bara att inte bli uppbjuden "kom inte hitåt, kom inte hitåt, kom inte hitåt!!!!" tänker jag då någon stegar över rummet mot mitt håll. Det känns oartigt att avböja så en dans brukar jag erbjuda men sen brukar jag gå iväg, sätta mig ner eller gå till wc:n och dra andan. 

Att vara blyg och introvert samt att ha tvingats vara med i aktiviteter och ringdanser i tidig skolålder har gett mig traumor för livet.